Sen ligger man och spyr ut all sin oro och sorg på toaletten för andra gången på mindre än en månad. Känslan av att inte ha något hem eller någon framtid äter upp mig. Att vara ensam hela tiden gör mig inte kapabel till att leva med människor. Jag tystnar och drunknar i konversationer på engelska som jag inte kan relatera till.
Det kvittar hur mycket jag än försöker vara normal. Det går inte, folk hatar mig ändå. (och nu är det ingenting jag bara skriver utan någonting jag har fått höra x antal gånger & senast i lördags. Fick inte hänga med ut för att en avskydde mig.) Jag försöker hålla konversationer, försöker försöker försöker. Men jag drunknar av de svarta regnmolnen inuti mig. Just nu vet jag inte hur mycket mer jag orkar ta. Jag vet oftare att jag inte vill leva än att jag vill. Just nu finns det faktiskt ingen poäng med någonting. Ingen saknar mig, ingen hör av sig & ingen svarar.
Det kvittar hur mycket jag än försöker vara normal. Det går inte, folk hatar mig ändå. (och nu är det ingenting jag bara skriver utan någonting jag har fått höra x antal gånger & senast i lördags. Fick inte hänga med ut för att en avskydde mig.) Jag försöker hålla konversationer, försöker försöker försöker. Men jag drunknar av de svarta regnmolnen inuti mig. Just nu vet jag inte hur mycket mer jag orkar ta. Jag vet oftare att jag inte vill leva än att jag vill. Just nu finns det faktiskt ingen poäng med någonting. Ingen saknar mig, ingen hör av sig & ingen svarar.