Alltså jag vill bara skriva etthunda kärleksförklaringar till André & Sara. Som bjuder mig på kaffe & te, säger att jag kan sova hos dem när jag vill. Är lyckliga för min skull när inte ens jag kan vara det. Som pysslar om mina sår inuti mig genom att bara vara sig själva. Får mig att glömma mina orosmoln och låter mig vara arg på det som hänt den senaste veckan. Sara och André som får mig att skratta och som får mig att skratta på riktigt och inte av artighet. Den bekväma känslan av att de vet vem jag är, de tycker inte att jag är sådär jävla komplicerad som alla andra verkar tycka och alltid påpeka. André som alltid säger "men lilla katten då, du är inte som alla andra och det är det som är bra med dig." och Sara som blir arg för min del på alla andra. För jag kan inte bli arg längre, jag blir bara så trött och sårad.
Jag behövde bli lite omplåstrad och få prata och få höra att de är jävla idioter. (precis som alla andra människor behöver ibland när världen vänds uppochner). Och nu börjar jag rätta mig tillbaka till mig själv. Promenerade i 5 timmar idag, satte mig på min brors kontor, drack kaffe och läste färdigt en bok, kom hem, lagade mat, kurat ihop mig i soffan med varm mjölk och en film. Sen har jag sprungit runt i pyjamas och lekt med min brors katt som jagar mig runt omkring i lägenheten.
Ang veckan som var så fick jag ett förlåt igår. Och ett berättande att den brudens agerande var för att hon ville ligga med min vän och jag antagligen var som ett hot och ivägen. Jag vet inte vad jag orkar tro, tycka eller tänka. Pallar inte att bli sedd som något hot (varför hör jag det hela tiden. blir knäpp. ) Jag som aldrig någonsin är intresserad av någon mer än som vän.
Fast jag skulle vilja bli kär på riktigt. Sist jag kysste någon var ju H. (om man inte räknar den gången jag var hos 27 någon gång i somras. Men det gör inte jag, det är en annan sak, inte på riktigt.) Och den sista kyssen med H var någon gång i mars mitt i sorgedimman. Jisses jag minns inte ens hur det är att kyssa någon, ligga bredvid någon eller nått sånt. Tiden går fort och så mycket annat har tagit upp mina tankar detta året. Någon dag kanske jag faller pladaskt och då hoppas jag att jag inte kommer ligga med hjärtat utskuret några veckor senare.
Måste bara hitta någonstans som jag känner mig hemma. Bland vänner som får mig att skratta och som vågar ställa de jobbiga frågorna, som vågar vara veka och som hjälper mig att resa mig upp. (jaja tro inte nu att jag letar efter vänner som ska kyssa mina fötter, jag vill bara hitta de som är på samma sätt som jag är med mina närmaste: där i både mörker och i ljus)