Jag är livrädd för att bryta ihop & bli sjuk igen. Det hade gått 1 år + 10 dagar sedan jag hade den senaste panikångestattacken. Men för två veckor sen slog den till, hårdare än någonsin förr. Samtidigt som jag chippade efter luft som en fisk på torra land spydde jag upp allt jag ätit sen dagen innan & grät så mycket att mina ögon var svulna i två dagar. Min syster tog hand om mig efteråt.
Men jag var dålig innan det hände. Jag hade mått illa & känt sorg in i benen utan någon förklaring i flera dagar. Jag hade gråtit & varit grå. Och jag känner mig fortfarande grå som en trasig betongklump, ingenting får mig att vilja dansa, måla, skriva, läsa eller sy. Jag promenerar bara runt i skogen iförd flanellskjortan som han en gång gav mig. Flanellskjortan som är min trygghetsfilt, jeansen som är trasiga & de leriga stövlarna .
Nu är det september & jämfört med alla andra år borde jag känna mig lyckligare än alla andra år. Men allt jag kan tänka på är vännerna jag tappade på vägen bara för att jag behövde slicka rent mina sår.