alldeles för ofta känns det som att alla i min närhet bara väntar på att jag ska misslyckas. Som att det bara är nya lögner & nya påhitt från fröken. Att jag kommer att komma krypandes på mina knän & erkänna att jag ännu en gång misslyckats. Alltid ifrågasättandet från dem istället för uppmuntran.
det kanske är en del i att vara konstnärssjäl- att alltid känna sig misslyckad? Jag önskar bara att jag hade haft någon uppmuntran från någon. Någon som tror på mig. Någon som bara skriver att den är stolt så som jag gör när jag tycker någon har gjort ett bra beslut.
Känner mig bara så besegrad av tanken att inte vara någonting bättre.
det kanske är en del i att vara konstnärssjäl- att alltid känna sig misslyckad? Jag önskar bara att jag hade haft någon uppmuntran från någon. Någon som tror på mig. Någon som bara skriver att den är stolt så som jag gör när jag tycker någon har gjort ett bra beslut.
Känner mig bara så besegrad av tanken att inte vara någonting bättre.