Så vi är några som försvinner iväg på en klubb, samma klubb både fredagen & lördagen. Min blick vandrar hela tiden till de långa killarna som hade kunnat vara han. Önskar det var han. Men han bor inte kvar i staden jag nu verkar leva i. Jag minns inte ens hur hans röst låter, hur hans värme känns mot min en kall februarinatt, hur hans hand känns, jag minns bara att jag skrattade.
Skriver till honom på facebook efter månader av tystnad, frågar hur han mår, hur munchen är. Han svarar inte. Och allt jag kan tänka är att jag saknar honom.
Jag behöver träffa någon som drar upp mina fötter från jorden & kvicksanden.